.

Hej!
Jag heter Jessica och jag fyller 16 år om 24 dagar.
Jag pratar smålänska med lite skånska och hallänska i, jag älskar färgen grön och ändå lämnade jag tillbaka ett par gröna skor idag, vad hände ? :S
Jag är bra på att prata, göra olika saker och vara känslosam. Jag är även bäst på att vara jag.
Jag gillar choklad, nötter och pyttipanna med vitlöksås. Jag gillar även sommar, volleyboll och att sova.
Jag tycker inte om folk som ringer upp en och börjar skratta med någon annan istället för att prata med en och säga vad som är sååå kul, jag gillar inte heller dåliga tankar, de suger.
Jag älskar serien Grey´s anatomy, och jag jobbar som brevbärare.
Jag gillar orden Unik, Fjäril och Grön.

have a nice day :)

Detta är min svenska novell som jag skrev vårterminen 08.
Den är ganska lång, men de flesta säger att den är bra, så kanske värd att läsa ?
Kan ha blivit stavfel! :)
Kommentera gärna vad ni tycker om den!


Jag ser inget samtidigt som jag ser allt. Allt är tomy runt mig, ett stort djup och jag står där mitt i allt. Jag är sårbar och förvirrad, redo att bli slagen och tappa balansen, och tillsist falla ner, långt ner. Jag ser mig själv framför mig; jag står i vit klänning, barfota. Mitt bruna, långa hur är utsläppt  och mina ögon är klaröppna, de utstrålar tomhet och rädsla. Min hy är kritvit och mina läppar röda, jag blir skrämd av synen av mig själv, hur livlös och hemsk jag ser ut. Jag börjar skrika, ett klart och högt skrik som studsar ut i den tomma värld jag står i. Jag förstår inte, varför står jag där ? jag är fångad i mitt eget fängelse, utan att ha en nyckel ut. Vad ska jag göra för att komma ut?
Jag vill inte vara här, jag vill bli fri, vad krävs av mig ?

Jag slår upp ögonen. Mitt rum är becksvart, bara små strimmor från fullmånen som går igenom persiennerna ger ljus i mitt kalla rum. Klockan är två, men jag känner mig inte det minsta trött, jag är pigg och rastlös.
Jag tar fram min dagbok och tänder lampan, slår upp första sidan och börjar läsa igenom den, allt som står i den är mina egna ord som jag skrivit genom åren.
På de första sidorna beskrev jag allt som bra och lykligt,  jag berättade om roliga saker som hänt under dagen, när jag fyllde år och när vi var utomlands på familjesemester. Allt var som det skulle vara för en 13 årig flicka, men så hände något, jag vet inte riktigt vad men något förstörde min lyckliga, skyddade lilla värld.
Jag tror att det var mycket som spelade roll, att jag bytte skola och att mina föräldrar skiljde sig, det var nog det värsta.
Min dagbok blev plötsligt mörkare, vissa sidor var vågiga av tårar och andra sidor innehöll mycket hat. När jag tittar på datumen ser jag att det var då min mamma flyttade ut, hon lämnade mig och min bror, och jag minns hur arg och besviken  jag var.  Jag låste in mig på mitt rum med min dagbok och satte musiken på högsta volym, jag vägrade att lyssna på mammas och pappas försök att få ut mig. Det var som ett krig inuti mig, ett inbördeskrig och jag förlorar i vilket fall som helst... kriget är inte slut än tänker jag och bläddrar frammåt.
På en sida stod det bara " JAG HATAR SKOLAN " med stora svarta bokstäver som jag hade fyllt i säkert hundra gånger var.
Jag hade vänner i skolan, de var falska, men de var ändå mina vänner. Sen hade jag självklart de som hatade mig och killar som man skulle anpassa sig efter,  de bestämde ju om man var snygg eller inte, detta gjorde att jag kände mig otrygg och stressad i skolan. Vissa lektioner var så hemska för mig att jag helt enkelt skolkade, gick ut på stan, bara drev omkring och hittade ingen mening med någonting, allt var tomt.
När jag kom tillbaka fick tillbaka fick jag utskällningar av lärarna och kvarsittningar. I dagboken beskrev jag skolan som ett fängelse, och jag hatade alla där, de gillade inte mig och de ville inte hjälpa mig, jag hatade dem!
Jag ville bara fly, långt ifrån allt.

Jag började prata med olika killar på internett, de var alltid ett par år äldre än mig och de gav mig bekräftelse. 
I dagboken skrev jag upp alla olika namn och vad de sagt, jag hade även ritat söta små hjärtan runt de killar som jag tyckte extra mycket om. Alla killar var likadana, de sa samma saker om mig och alla var lika desperata, så jag tröttnade snabbt på en efter en, blockade dem och pratade aldrig mer med dem.
Jag blev rädd för mig själv när jag läste det här, varför gjorde jag det?  
Jag träffade till och med en av killarna, han var 18 och jag var 14. Ingenting hände, men jag minns hur dåligt jag mådde hela tiden, men mina såkallade "vänner" var överlyckliga och hjälpte mig att välja kläder och sminka mig innan jag skulle träffa honom. I dagboken hade jag skrivit: "han la sakta sin hand på mitt lår och började smeka det, samtidigt som han gick längre upp. Ska sådan här beröring kännas skön? Jag tyckte bara att det var äckligt. Jag tar bort hans hand men han försökte fortfarande att komma mig nära, och när han fösökte kyssa mig smällde jag till honom på käften och sprang därifrån. Det var den bästa känslan jag haft i mitt liv, för jag fick slå mig fri."

Jag bläddrar fram i dagboken, tittar snabbt på klockan och ser att den är halv 4, men jag är fortfarande inte trött. Jag bestämde mig för att läsa vidare, detta är viktigt för mig, och jag vill verkligen läsa vidare för att se vad jag har skrivit.

jag bläddrar fran till den 12 oktober, min födelsedag. Jag fyllde 15 och mina föräldrar försökte verkligen anstränga sig för att göra den bra från två olika hem, de hade gjort upp vem som köpte vad och jag fick två tårtor, alltså firade jag att jag hade fyllt 15 två gånger. I min dagbok skrev jag: "Det spelar ingen roll att de anstränger sig, jag vill inte fylla 15, jag vill bara försvinna, jag vill dö."
Jag börjar gråta. För det var så hemskt att jag tänkte så, och för att jag fortfarande inte har kommit ur det.
Jag stänger dagboken en stund, och lägger mig ner och gråter.

När jag vaknar igen är klockan 12 på förmiddagen, jag känner mig trött och hängig.
Lampan som har stått tänd hela natten  sticker i mina svullna ögon som är helt slut efter allt gråtande. Först var jag inte säker vilken dag det var, men sedan kom jag på att det var lördag, lördagen den 11 oktober.
Jag satte mig upp i sängen och drog upp persiennerna, ett grått, tråkigt väder var det ändå som fanns där ute, och en stor tomhet som fyllde hela min värld.
Det var då jag kom på vad jag skulle göra.

Dörren öppnas, hes morgonsång hörs, något i stil med "ja må hon leva..", den lilla pojken springer glatt in först för att krama om sin syster, men hon rör sig inte. Mannen tappar brickan med hennes frukost på, han förstår först inte. Sen ser han vattenglaset och tablettburken på bordet vid sängen, då förstår han att hans älskade lilla dotter hade gjort något som han aldrig kommer att glömma, hon hade lämnat honom.
Den lilla pojken skriker, han skriker att hon ska vakna, snälla, snälla vakna!
Pappan står bara och tittar, då ser han boken som ligger brevid henne, den är uppslagen och det står något i den, han ber sin son gå och ringa sin mamma.
Sedan tar han upp boken och läser igenom texten sakta.

"hag orkar bara inte, all denna tomhet dödar mig inifrån. Jag vet inte vad lycka är längre, är det när man skrattar?
Det känns så konstigt att jag är såhär. Kom ni ihåg den glada lilla tjejen med tofsar och klänningar? Hon som alltid log mot kameran och som alltid var i full fart, lekte, skrattade och var allmänt lycklig, kommer ni ihåg henne ?
Jag vet inte varför hon försvann, hon hade kanske kunnat rädda mig ?
jag är inte svart, bara tom. oerhört tom, utan mening, passiv, jag är som luft, förorendad men osynlig.
Jag är borta, försvunnen. jag hittar inte mig själv, jag vill vara fly ännu mer, men vart?
Nu kommer jag äntligen att komma ur mitt eget fängelse, jag är fri!
Jag slipper att skrika i ett tomt rum där ingen hör, jag slipper att känna mig meningslös.
Jag försvann inte för att jag inte älskar er, för det gör jag. Kom ihåg mig som den glada lilla tjejen, titta på gamla bilder och minns mitt rätta jag, som jag alltid hade velat vara.
Spela en glad låt på min begravning, jag vill inte att människor ska behöva känna sig tomma. Lägg ingen skuld på er själva, det är jag som är frågan och det är jag som är svaret till det här.
Jag föll tyvärr för trenden, den där det bästa du kan vara är deprimerad och utslagen,
jag älskar er, och jag kommer att vaka över er, för alltid."

Ett halvår efter hennes död kommer hennes lillebror fram till pappan som sitter vid bordet och läser tidningen.
Han visar pappan en teckning som han själv har ritat, han lägger den på bordet och går där ifrån.
Bilden föreställer en flicka, hon står i en vit klänning och har sitt bruna hår utsläppt.
Ovanför henne skiner solen som även har ögon och mun, den ler mot henne, även molnen  som flyger omkring runt henne ler ock skrattar.
Flickan står i mitten, hon ler, hon är vacker och lycklig. Under bilden står det:
" Jag saknar dig syster. " Efter texten har pojken ritat ett stort hjärta.
Mannen börjar gråta, det gör så ont i honom att hans dotter inte finns längre.
När han har samlat sig reser han sig och sätter upp teckningen på kylskåpet med en magnet, sedan viskar han; "här finns ingen tomhet, vi är alla fyllde med kärlek för dig, älskade lilla du."



  

Underbar eftermiddag alltså  :)
Hoppas på sånt här värder imorgon med, då ska vi sätta upp beach näten på Tylöbäck !

Jag vet vad det är att vara en i gemenskapen, och jag vet hur det är att vara den som står utanför.
Även fast människor alltid vill vara nära så stör det mig inte alltid att vara utanför viss gemenskap,..

>>"39 barn satt sig ner på samlingen ute i skogen. 1 liten flicka vägrade att sätta sig, hon tyckte att det var blött och äkligt på marken."

Den gemenskapen struntar jag tillexempel i,.. jag ville inte sätta mig. punk.
Men ett lag som har god lagkännsla vill man ju gärna vara med i, där glädje, lycka, skratt och sammanhållning gör allts så bra.
Jag tror inte att jag har det svårt att vara ensam. jag klarar mig utan människor ibland, betonar IBLAND. Jag tror inte att jag gillar beroenden helt enkelt, gör du ? Men jag gillar grupper med bra människor, där man inte klänger eller stryper någon annan,.. inte så lätt att hålla balansen alltid!

Ohyees, Inger gillade min svenska Novell :D:D började nästan gråta !
Borde kanske skriva den här ? Får la se.. :)

34 skoldagar kvar. Härregud vad händer ? :O
/ Jessie

Jag är så sjukt skoltrött. eller skolslö kanske är ett bättre ord, jag orkar men har inte motivation,.. det suger.
Jag har alltid skött skolan, sen vi fått betyg iaf ;D och det känns som att nu i slutet, med bara 34 (!!) skoldagar kvar så vill jag bara att det ska lösa sig ändå ,.
Men jag vill höja mig i fler ämnen, jag vill kunna stå på min avslutning och känna i hela kroppen att jag GJORDE ALLT JAG KUNDE för att få betygen. Jag vill komma in stolt på min linje !
Med tanke på gymnasie, får veta om jag kom in prelemenärt (hur stavas det?) på tisdag :O :)

Var skaffar man motivation ??

Jag orkar inte plugga,. Orkar inte! Jälva stora uppsatsen, som vi ska skriva då. Jag får panik och ångest ;S :(
10 veckor till sommarlovet med dårå... jag vill ge 100 procent, gjorde det igår.. men nu så bara ; nech.
Fast jo det ska gå. Det bara ska gååå :)


Jag gillar Veronica Maggio. Inte alla hennes låtar, bara vissa. Speciellt det nya; Måndagsbarn! Den är jättehärlig !
Hon är speciell, stilren och unik, hon har en touch av kristall...vad jag nu menar med det ? :)

Veronica Maggio - Havanna mamma
"Kan hon också göra så? Bara lämna allt och gå? Satsa på sig själv och se hur långt hon kunde nå..." 

Veronica Maggio - Måndagsbarn
"Men jag tror att alla snart har fått nog av mig,.. vad har du gjort av dig själv? Situationen är så sjuk."